Under början av 1900-talet elektrifierades större delen av det svenska järnvägsnätet. Under 40- och 50-talet gjordes stora ansträngningar för att skydda de anläggningar som försåg järnvägen med elkraftsmatning. Stora bergrum anlades för reservkraftsaggregat som i händelse av krig skulle förse järnvägen med elkraftsmatning även om den ordinarie matningen sattes ur funktion. Detta reservsystem var i funktion och till stor del sekretesskyddat fram till början av 1990-talet. Bergrummen hade ett djup på ca 100 meter och längs ena sidan fanns en gångbrygga för att lättare kunna gå kunna komma åt omformaraggregaten som stod på tågvagnar. Vid användning hade dessa vagnar flyttats från en Omformarstation där de användes för daglig drift. I tunnelmynningen fanns en splitterskyddad port i betong, samt en stenfilterport för att släppa in kylluft till aggregaten. Längst in i bergrummet fanns ett vertikalt ventilationsschakt som vid markytan var täckt med ett enkelt skyddstak.
Enligt kontraktet med entreprenören i januari 1945 skulle upplagsplatsen stå klar redan 1 april 1945. Detta var en mycket kort byggnadstid, och bygget blev pga tilläggs- och ändringsarbeten fördröjt och inte färdigt förrän i slutet av oktober samma år. Den 5 november kunde man genomföra slutbesiktning. Upplagsplatsen ombyggdes troligen hösten 1952. I augusti 1952 hade en firma från Umeå antagits som entreprenör för bl a kompletteringsarbeten med nya portar med stenfilter. Hela ombyggnaden var kostnadsberäknad till 220.000 kronor. Troligen byggde man samtidigt nytt mynningsskydd med stenfilter över luftschakten och betongfundament i maskinsalen för omformarvagnarna.
Upplagsplatsen användes vid två provkörningar (år 1951 och 1981) samt ett längre drifttillfälle då omformarstationen i närheten byggdes om (hela år 1958). Första provkörningen efter att upplagsplatsen byggts färdigt ägde rum år 1951. Omformarstationen i närheten byggdes om och moderniserades under år 1958. Då upprätthöll man eldriften från denna upplagsplats som då hade kontinuerlig bemanning. Ställverksvagn Q41 nr 19 användes vid detta tillfälle. Efter driften år 1958 kom det att dröja länge innan nästan provkörning. Inget tyder på att någon provkörning skedde varken under 1960- eller 1970-talen. Under 1970-talet hade man arbetat med stationsjordning och drifttillstånd vilket gjorde att inga provkörningar ägde rum. Våren 1981 genomförde man en provkörning slutligen som verkar ha gått smidigt och utan problem.
Man började troligen avveckla upplagsplatsen någon gång i början av 1990-talet.
Post Tempus 